Lillevi

Jag brukar inte känna så här på söndagar, ensam - övergiven faktiskt
Jag skyller på hormonerna, skönt att ha nått sånt att skylla på när jag inte beter mig som vanligt
Och grejen är att jag inte riktigt kan säga det till tommy.
För han kan inte göra nått åt det.
Han måste åka och jobba, och att jag berättar för honom att jag känner mig ensam och övergiven för att han åkt och jobbat, det skulle ju bara göra det värre.
För då får han mer dåligt samvete än vad han redan har

det måste vara enda gången i livet när man ligger och spyr upp sina inälvor känns det som, och samtidigt tänker
"när det här går över, då...då ska jag äta...."

Hur som helst, sitter i röbäck och fördriver tiden, får åka om en timme, å då blir det hemgång via Sollefteå och lasta. Enligt mina alldelse egna beräkningar så borde ja vara i Sollefteå runt halv 6, åka därifrån senast 19.00, alltså bör jag vara hemma runt 1- halv 2 i natt.  Om jag inte räknat fel...vilket kan ju hända, var ju ett tag sen jag åkte den där vägen. Eller....vägen härifrån till Sollefteå iaf.

Sollefteå var ja ju i förra veckan...eller om de va veckan innan det

hur som helst....ska dit i kväll. Halv 6 är ju helt okej, betydligt bättre än 02.30 på natten iaf, då är det vidrigt där!!! usch, man känner sig kanska övergiven och utlämnad då. Men de slipper jag ju nu så, varför tänka ens på det?

Min vän sa en sak igår, den värme fortfarande
Hon som varit med hela vägen i princip, hon som är lika förvånad som jag över hur mitt liv har gett sig ut på en väg som ingen i min närhet trott det skulle ta.

Hon som ser förändringen, hon som förstår hur omvälvade dom senste 11 månadern varit i mitt liv.
(nu säger jag inte att ni andra som kände mig innan Tommy kom in i livet inte förstår det, men ja..)
Hon som är ventilen, så jag ringer till när trycket blir förstort.

För det kommer över mig ibland, när jag vill dra i nödbromsen, och kasta mig av tåget som rusar fram i expressfart. När jag inte vill vara med längre, när jag blir livrädd inför allt nytt som jag ställt inför.

Tänk er själva in i det

"Normalt sett" så går familjebildadet till så här
- Du är singel, du träffar någon, det blir seriöst, ni flyttar ihop, ni förlovar er, kanske gifter ni er, kanske köper ni hus, sen kommer barn nr 1. Ni får tid att vänja er vid att ha ett liv att ta ansvar för, att ta hänsyn till. Detta tar runt 1-3 år kanske 

Mitt gick till så här
- Jag var singel, jag träffade Tommy, han hade en 3 åring i bästa trotsåldern, vi kom fram till att pendla mellan Borlänge-Gränges inte var något för oss, vi hittade huset här i Åselby, han friade, vi bestämde bröllopsdatum, och om en månad ska jag svara "ja" i en kyrka. Det tog 12 månader.

Kom i håg när ni tycker att jag kanske irriterar mig på saker som inte är nått, att jag inte fått tid på mig att växa in i det, som andra har. Jag har fått acceptera sakerna för att vara med honom. Och nödvändigtvis bara för att jag gör det, betyder det faktiskt inte att jag gillar det alla gånger.

Hur som helst, hon som vet allt det här, hon sa
"jag är så glad att du träffat Tommy"

När en sån person som hon säger sånna saker, ja det är då jag blir säker på att jag gör rätt ändå. Även när jag vill dra i nödbromsen och hoppa av. Det är sånna kommentarer från personer som varit med hela resan fram till idag, som får mig att inte dra i nödbromsen, utan att vända känslan till något bättre, och fortsätta åka med tåget för att se vart vi hamnar någonstanns