Lillevi

"Den som aldrig själv har blivit förödmjukad förstår inte vad förödmjukelse vill säga, den om aldrig utsatts för fara kan inte  veta vad rädsla är" - Thorsten Thurén, Vetenskapsteori för nybörjare, s 97

 

Du kan inte säga att jag har fel när jag upplever en sak på ett annat sätt än dig. Lika mycket rätt som du har i att tro att "så är det inte alls" Lika mycket rätt har jag i att "jo, så var det".

Hur en annan människa upplever en sak - kan varken mätas eller bevisas. 

 

Du kan göra ett försök och vi kanske möts halvvägs genom att konstatera - vi tycker och upplever saken olika och så var det med den saken. 

Du gjorde på ett visst vis, jag upplevde det på ett sätt, din intetion var en annan - inget av det är mer fel än den andra, men konstaterandet är att din hypotes inte var överensstämmande med slutresultatet. Dina premisser föll och kvar står vi med två sidor av samma mynt. 

 

Sanningen överrensstämmer inte alltid med verkligheten. Hypoteser som vilar på premisser som kan verka helt logiskt och rationella faller på att någon tänker annorlunda. Saker följer bara sina lagar om alla följer samma mönster, men vi utvecklas inte om alla bara accepterar och aldrig ifrågasätter.

 

Men av 3 oberoende människor i olika sammanhang har jag  hört sägas den här veckan

"ja, jag är ju lite mer hispig kanske, men vi har ju kämpat så länge för det här barnet, så vi håller det ju mer kärt"

say what?

 

mer kärt i jämfört med vadå? Din hund? Din bil? Ditt hus? Din man? (eftersom det är från kvinnor jag hört det) 

eller - mer kärt gentemot vad du hade gjort om du INTE kämpat så länge? eller mer kärt än vad jag som inte kämpat alls gör?

 

för vad jag hör när någon säger den meningen är:

 

"ja, jag är ju mer hispig än dig, vi har ju kämpat länge för det här barnet, det har ju inte du, så vi håller det mer kärt, än vad du gör"

 

inte just när jag hör det på tv som den här veckan, men jag har ju fått samma mening slängt i ansiktet vid diskussioner på t ex ÖF.

 

Tror folk, allvarlig talat, att barn betyder MER om man kämpat för att få dem?

Att vi som "bara fick dem" har en typ slit och släng attityd till dem?

Att vi inte förstår hur lyckligt lottade vi är? 

Att mina två barn inte ligger mig lika varmt om hjärtat som någon som kämpat i åratal för sitt barn håller sitt?

 

nej, jag vet inte hur det att gå och längta länge länge efter barn.

Men jag tror inte kärleken till barnet som kommit till världen är annorlunda beroende på om jag längtat och kämpat länge för att "få till det" eller om jag "bara fick det".

 

Jag är väldigt starkt övertygad om att mina barn betyder minst lika mycket för mig som dina barn gör för dig. 

Förklara inte "hispighet" med att barn hålls mer kärt - för DET är inte sant. 

Att "hispighet" (oro, överbeskyddande, eller vad man nu vill kalla det) ligger i linje med att man kämpat länge för barnet - visst, det köper jag. 

 

Men orsaken är inte att ditt barn är dig mer kärt än vad mitt (mina) barn är mig.

 

Det finns de som "bara får barnen" som är hispiga, nervösa, oroliga, överbeskyddande, precis som det finns de som kämpat och kämpat som är laidback, låter barnen lära sig genom sina misstag osv. 

 

Jag kan mycket väl tänka mig att man säger meningen utan att dra paralleller till hur det landa i personerna man säger det till. Jag kan även tänka mig att om man säger meningen, så menar man det inte som jag hör det.

 

att man håller sitt barn mer kärt än vad man håller matriella ting? I min utopiska värld så betyder alla barn mer för sina föräldrar än vad matriella ting gör, så då är ju meningen bara helt jäkla meningslöst! Jag är mer "hispig" gällande mina barn än över min cykel, bil, hund (ej matriellt ting, men ändå), så då står och faller "meningen" med sig själv - alla barn hålls mer kärt - Alltså kan inte ditt barn hållas mer kärt och det är alltså inte förklaringen...

 

Nej, om du ska säga "hålls mer kärt" - måste du sätta det i motsats till någonting, och har vi en diskussion så blir den troliga motsatsen - än vad du gör. 

 

Tack och hej från mig!

Sitter och funderar över om jag borde ändra barnens dagis tider - för jag har fruktansvärt svårt att koncentrera mig och riktigt komma igång på förmiddagen. Typ 10-16 istället. Jag presterar ungefär dubbelt så mycket mellan 12 - 14.30 än vad jag gör mellan 9 - 11.30. Fast å andra sidan hinner vi inte med något på eftermiddagen om de skulle gå till 16... och morgontimmarna är ju en enda lång väntan på att åka till dagis, så varför dra ut på det en timme till?

 

Nä, bättre att komma igång på morgonen, men hur sjutton då? 

iofs nu har jag fått ihop mina diskussionsfrågor till nästa veckas seminarium, så idag har jag ju faktiskt presterat fastän klockan bara är 10.15!

 

Någon som har några tips på hur jag ska komma igång på förmiddagen?

 

Jag måste hylla våran cykelvagn igen. Jag hyllade den många gånger förra året, men det är fasen värd hyllningar i år också! Sjuttsiken vad lätt det är att få ungarna ut igenom dörren och till dagis, de ÄLSKAR den (i år med!) - inget bråk om påklädning, inget "kom hit och sätt dig säger jag!" och dessutom tar det inte långa stunden extra att ta cykeln till dagis istället för bilen. + att Roffe får sin morgonpromenad.

Nej, det ultimata transportmedlet säger jag bara - cykelsemester, det kanske vore nått? ;-)