Lillevi

Då kan man ju lätt tro att hon tycker att tvn är "bompa" men nej nej, det räcker inte med att man slår på tvn, utan hon tittar surt på en tills man slår över till 98:an och Barnkanalen, inte för man gör det sätter hon sin nöjt i fotöljen och säger en sista gång" tiiitta Bompa" =)

1 ½ år och snackar redan meningar, som ialla fall hennes mamma och mormor förstår. Lär väl dröja innan någon annan hänger med, men det är väl försöken som räknas?

Hennes favoritgrej här hemma just nu är sitt "piano" som hon står och trycker på och "sjunger" samtidigt.

Moa då?

Tjea, räcker det inte med att bli 4 månader på fredag och kunna sitta själv, rulla runt åt både höger och vänster, se någonting framför sig och greppa det och sitta och plocka med saker mellan händerna?

Hon kan säkert fler saker, men av någon anledning så har jag inte samma koll på henne som jag hade på Minna....

och huvudvärk

Hur som helst så blev jag att fundera över åldersnoja, vilket jag inte har. Herregud, jag blir ju bara 26!

Och om jag tänker tillbaka på de senaste 10 åren så hade jag inte sagt att jag skulle vara där jag är i dag när jag var 16.

Jag har bockat av mycket på "to-do-listan", det är väl den där ranchen i USA som är kvar.

Sett Asien? Check

Sett en del av Afrika? Check

testat på säsongsjobb? check

varit ung, dum och oansvarsfull? Check ( i den mån man egentligen kan vara det när man egentligen gillar att ha kontrollerad okontroll)

Pluggat på högskola? Check (1 termin iaf)

ha en yrkestitel? Check (om än inte jätte glomurös!)

Jag trodde nog dock när jag var 16 att vid 26 år ålder skulle jag vara ny ut examinerad AD eller copywriter, alternativt högstadie-lärare i samhällskunskap. Jag trodde att jag kanske skulle ha sett mer av världen. Men efter Indien-resan insåg jag att leva i en ryggsäck inte riktigt är min grej. Jag reser gärna och ser nya saker, men det ska vara under "kontrollerade former".

Jag trodde däremot inte att jag skulle vara gift, husägare och tvåbarn-mamma. Den världsbilden fanns inte.

Men för att vara gift 2barnsmamma med hus så tycker jag ändå att jag fick ut mycket av åren efter studenten fram tills jag gifte mig. Jag hann mycket, jag levde och jag ångrar ingenting, och jag skulle inte vilja byta för allt i världen. Varje steg jag tog då, formade den jag är idag.

Jag vet att många i min omgivning hade sina tvivel om mig och Tommy, och att många hade tvivel om mig som mamma. Men tji fick ni. Om det är något jag aldrig tvivlat på, sedan den där dagen i juli 2010 så är det om jag är en bra mamma. Jag är en fantastisk mamma åt Minna och Moa. Jag hade aldrig några förväntningar om hur det skulle vara och jag har anpassat mig efter situationen i alla lägen. Visst blir jag trött och less och har lust att "sälja barnen på blocket", men jag tvivlar inte på mig själv.

Älskade Minna med lillasyster och kusin

Min lilla tjej blir så stor när hon får på sig snickarbyxorna! Men hon är förbannat söt!