The way I am
sovplats, alla böcker och transporten fixad.
Dvs alla praktiska saker, så nu är det bara "komma över det" kvar, vilket jag kan garantera er att jag INTE kommer att göra.
(Men jag kan även garantera er att jag kommer att åka, jag ska genomföra det här, våren 2016 ska jag vara nyexaminerad förskolelärare om allt går som det ska.)
Men det betyder inte att jag vill åka bort, samtidigt som någonstans är det det enda jag vill. Och det är väl när de när två känslorna krockar som ångesten rinner ut.
Det är alltid skrämmande att stå ensam, att inte kunna "gömma sig" bakom, tjea, vad som helst. En titel eller vad man nu ska benämna det. Eller att byta fack som folk placerar en i.
Hon som jobbar där, hon som kör åt, Minna och Moas mamma, Tommys fru... you name it.
I det här sammanhanget spelar det ingen roll att jag är gift, har 2 barn, kört lastbil och innan det jobbat säsong i sälen.
I det här sammanhanget så är jag intagen på meriter från min tonår, och ibland så ligger den delen av mig så långt ner under mammaklädsen att jag glömmer att hon finns.
Jag tror mig inte kunna någonting, har glömt hur man lär sig saker och faktiskt hur kul det är, är även livrädd för att sticka ut.
Kommer ni ihåg första dagen på gymnasiet?
När det var upprop i aulan.... jag hatade den dagen! (men det gick ju bra det med)
Jag gillar inte när allt är nytt, jag gillar när man fått nöta lite grann och kan göra saker på rutin. Det är bara sån jag är, jag gillar inte att laga nya maträtter - för jag hatar att följa recept (och för det sällan är så gott som man vill att det ska bli) ni fattar....
Men ja, överlever jag första veckan så överlever jag nog 3,5 år.
