Lillevi

Jaha ja, och så kom året, året då jag ska ut ur föräldraledighetsbubblan och bli vuxen på riktigt, en studerande småbarnsmamma från och med 21 januari.

3 ½ år - känns ändå överkomligt. Om ett år har jag bara 2 ½ kvar som Tommy konstaterade ;-)

Jag har fruktansvärd ångest över att åka till Härnösand den 20 januari, att lämna hemmet, barnen och allt sånt ansvar över till Tommy. Sen är det så klart ångesten över det nya, eller nevrvositet - men samtidigt kunde jag som 19 åring sätta mig i bilen och åka upp för 4 månader i sälen utan att känna någon eller ens veta vad jag egentligen skulle jobba med - så...

Någonstans under skalet lär ju den delen av mig finnas kvar eller hur? Men det är skrämmande att sätta mig själv i ett helt nytt sammanhang utan det minsta aning om hur det kommer att bli.

Utan det minsta att luta mig emot (gömma mig bakom?)
Fast jag kan ju inte vara den enda mamman som går den utbildningen eller hur? Nått gemensamt med någon lär jag väl ha?

eller?

3 veckor...korta ynka veckor + att jag ska hinna fylla 27 innan.
27?! När blev jag det? Vad hände med 25 och 26?
Frågar någon svarar jag utan omsvep 24... så det är väl ett bevis på att 3 år går fruktansvärt fort?

i år fyller min lilla Minna hela 3 år, och lilla Moa blir 2.