Lillevi

Så kommer jag på vad som för anledde mitt halva sammanbrott vid jul och i januari.

Vet ni vad?

Jag är så evigt tacksam emot familjerådgivningen som under våren har hjälpt oss.

4 samtal har vi varit på.

Eller egentligen så är jag väldigt tacksam för att Tommy INTE är killen som sa "va fan ska vi ha hjälp utifrån för?" och satte igång ett bråka om det utan svarade "självklart!" när jag gav det på förslag.

Alla borde gå som par till en familjeterapeut, för jag tror faktiskt att de flesta av oss behöver lära oss att komminucera rätt. Hon har verkligen hjälpt oss, eller låtit oss komma fram till lösningar tillsammans.

By the way, så säger hon att det är helt okej att bråka - för vi kan inte tycka lika om allt jämt, utan det viktigaste är att man blir sams. Och att man blir sams så barnen ser det.

Och säga vad man egentligen vill, inte prata omkring det som vi tjejer väldigt ofta tydligen gör.

Jag vill gärna att Tommy ska förstå saker utan att jag ska behöva säga en massa, men hur ska han kunna göra det? Speciellt när han inte varit hemma å en halv vecka. Det är en omjölighet.

Anyway, vi båda har bättra oss otroligt mycket. Han har börjat fråga och jag har börjat berätta.

Vi komminucerar helt enkelt nu mer, på ett sätt som vi båda förstår.

och om ni visste hur mycket det gör!