Lillevi

vad du än gör, ta inga råd från mig
jag vet, dom fungerar inge bra

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra
och om nätterna har jag förlorat så mycket förstånd
det kanske var pundigt, det kanske var bra


Ni vet den där känslan, den där av att vara väl medveten om en sak, teoretiskt sätt men ändå inte riktigt förstå
jag hade den ofta på mattelektionerna i skolan, jag vet hur det är, jag vet hur det ska vara, jag kan svaret
men att redovisa hur det går till, fungerade inte riktigt. jag fick ALLTID minuspoäng för att jag inte kunde (orkade är nog rätt benämning, varför skriva en lång uträkning när jag redan kan och har räknat ut svaret??) redovisa uträkningen på proven.


Hur som helst.

Jag har svaret, jag ska gifta mig om 2 ½ månad. Jag ska stå i en vit (sjukt fin) klänning, jag ska inför hela min släkt och hans släkt och säga "tills döden skiljer oss åt".

 (och jag lovar, jag menar varenda ord av det, och jag lovar att jag är medveten om att det kommer inte alltid vara så här lätt, men det SKA fungera!
och om våran kärlek inte skulle räcka och orken skulle börja tryta, ska jag titta ner på min vigselring och den ska ge mig styrka att bevisa för min far att det inte alls betyder otur att min ring är gjorda av mina mors ringar! =P )

Men vad jag egentligen inte vet är hur, hur allt det här hände. Eller ja, det vet jag ju oxå. Jag kan redogöra varje händelse längs vägen. Men jag kan inte förklara hur det gick till. Jag är lost. Jag vet vart det hände, när det hände. Men jag kan inte förklara.

Jag kan inte förklara, men kvällen den 13 december 2008 förändrades hela mitt liv "it was the end of life as I knew it". Jag har läst det där i SÅÅÅ många fjantiga romaner och rynkat på näsan och skrattat lite grann "så där går det inte till, inte i det verkliga livet" Så här sitter jag nu. Men min egen historia som är minst lika chessy som vilken kärleksroman av Nora Roberts som helst.

Den har alla ingredigenser, om jag bara hade ett fett kontrakt med ett bokförlag så skulle jag snart kunna kamma hem miljoner på ett kärleksroman. Men nu har jag inget sånt, men jag förstår det fortfarande inte.

VAD, vad i hela fridens namn, är det med honom som är så speciellt? Vad fick mig att ge upp mitt ganska destruktiva beteende? Vad var det som fick mig morgonen den 14 december inte säga att "duuuu, jag har tvätttid och blir borta ett tag, skulle du kunna klä på dig och gå nu?" som jag i princip alltid tidigare gjort? Vad fick mig att när jag skulle åka och jobba att be honom om telefonnumret? Det har jag aldrig tidigare gjort, och jag har gett ut felaktiga telefonnummer när någon frågat om mitt....

mitt första sms till Tommt lyder (skrivs från högerstolen i lundgrens gamla gröna kopparbergsbil i backen ut ur sundsvall) "har du abstinens än?" inget mer, inget mindre. Det fungerade uppenbarligen. Och jag behöver kanske inte förstå, när allting kommer omkring!