Lillevi

jag blir liak facinerad varje gång... förstår inte riktigt hur det går  till
att upptäcka att det där behovet inte är där längre... att det går alldelse lysande utan..

sen vet jag iofs att det anatgligen kommer tillbaka..det har ju kommit och gått i vågor sen i höstas
men det är fortfarande lika konstigt att vakna upp, att komma hem... eller rättare sagt, att vara med om en massa konstiga grejer under dagen, och inte känna någon lust att berätta det...

jag brukar vilja berätta det... men idag, och igår, känns det som att det inte spelar någon som helst roll överhuvutaget...

I'm happy as it is...

jag tror jag menade det jag skrev till dig i lördags natt... för det är så det är, det spelar ingen som helst roll, och vet du vad? Jag är värd bättre, det vet jag nu...

jag är värd så mycket mer än så du behandlar mig... du lovar att inte göra det igen, men sen gör du samma sak en dag senare, och när jag säger det tittar du oförstående på mig och svara "jag vet inte..."
skulle jag få höra den där meningen från dig en gång till...tror jag inte att jag kan ansvara för mina egna handlingar längre, jag hatar den... jag verkligen hatar den!

frågan är bara....när ska du inse?
du kan vara säker på att det är för sent, och när du upptäcker det... så har jag redan försvunnit